molntussarna.blogg.se - En liten ängel

En liten ängel

Hoppas ni har har en skön söndag, själv sitter jag uppkrupen i våran stora soffa:)

Som jag skrev tidigare har jag alltid tyckt om att skriva, började tidigt i min barndom

att skriva allt från små noveller till spökhistorier:) Sen övergick mitt skrivande till en

dagboksform, och så småningom skrev jag om min son som dog nu för snart 20 år sedan.

Men det tog inte slut där, sen fick min dotter cancer. Skrivandet höll mitt humör uppe

och fick mig att klamra fast vid alla de fina stunderna som man upplevt med sitt barn.

Att skriva dagbok om allt som hänt var en del av mitt sätt att bearbeta sorgen.

Men någonstans på vägen i mitt liv ,tappade jag bort mitt intresse för att skriva.

Kanske behövde jag andas ut och leva lite, juta av allt i livet som egentligen inte är självklart.

Jag blev gravid när jag var 18 år, min dåvarande man och jag bestämde oss för att behålla barnet.

Skulle precis till våren ta studenten, så jag skulle hinna avsluta skolan. Det var beräknad till den

13 november.

Joel kom två månader för tidigt, han vägde 1620 gram och var 46 cm lång.

Vi visste inte att vägen skulle bli lång och kantad med sorg och glädje.

Han hade matstrupsatresi, det betyder att en del av matstrupen fattas.

I Joels fall var det 5 cm, och det skulle man åtgärda enligt läkarna.

Men ack vad fel de hade.....

Vi fick vara på sjukhuset med Joel i 5 månader innan han kunde genomgå

matstrups-operationen. Operationen lyckades, och nu blev det träning med

att han skulle svälja mat och dricka vilket han inte kunde tidigare.

När han var 9 månader märkte vi att något var fel, (vi var fortfarande på sjukhuset).

Han hostade och hade svårt för att andas och maten kom inte ner, det visade sig att

matstrupen hade gått av i gen. All mat hamnade i lungorna och han fick

mycket svårt att syresätta sig.

Vi fick godkänna en speciell behandling med en amerikansk respirator, men

Joel blev bara sämre.....

Läkarna tyckte att vi skulle vara beredda på att Joel skulle lämna oss,

och frågade om vi ville ha nöddop. Och det ville vi ju självklart ha, dopet blev jättefin

och just då var jag och min dåvarande man så beredda på att Joel skulle dö.....

Men han överlevde!

Och blev senare inlagd i en Hjärt- Lungmaskin (ECMO) och låg där i en vecka.

Blodet cirkulerar då utanför kroppen och syresätter sig på det sättet.

Men tyvärr fick han en propp i hjärnan av denna maskinen,

dagen innan han skulle bli urkopplad från ECMOT.

De sa att han var hjärndöd... Alla maskinerna skulle stängas av......

Vi kunde bara inte acceptera detta! Och bad om ännu en läkares utlåtande,

och det visade sig att han inte var hjärndöd.

Han vaknade upp och var hjärnskadad, kunde inte längre le... kunde inte krypa....

inte gråta.... inte reagera på någonting........Han kunde inte göra allt det han kunde

tidigare.

Men vi stod på oss, det var vår son och vi skulle kämpa för honom!

Efter ett år på sjukhuset fick vi hem honom, vi tränade sjukgymnastik

med honom och han utvecklades och små små framsteg visades varje dag.

När jag var 21 år, och Joel var ett och ett halvt år gammal fick han en lillebror Simon.

Inte anade vi att han skulle lämna oss tre månader senare.

Den 29 oktober 1995 lämnade Joel oss, 2 år och en vecka gammal.

Han mådde dåligt på morgonen så hans pappa tog med honom till sjukhuset.

Vi hade gjort detta så många gånger så vi trodde att han skulle få inhalera lite

Bricanyl och sen få komma hem.

Men Joel kom aldrig hem mer, vår älskade son kommer alltid att ha en speciell plats

i våran hjärtan och vår lilla skyddsängel.

Det sägs att det tar 7 år innan man har sörjt färdigt, men sedan kommer saknaden.

Själv pratar jag gärna öppet om Joel, för han har funnits i vår familj men lämnade oss

för tidigt. Idag kan jag se på mina två andra barn, och ibland undra hur Joel skulle se

ut idag.

Ibland kan jag komma på mig att se ungdomarna på stan, och gissa: Han är nog

i samma ålder som Joel skulle vara idag, 22 år. Hur skulle han se ut?

Hur skulle han vara? De frågorna får jag aldrig svar på, men är glad att jag fick

vara en del av hans liv och jag tror att han hade det riktigt bra under de två åren

hos oss. Även om han fick ligga mycket på sjukhuset, så var vi där varje dag, natt,

timme och minuter. Han var vår solsken <3

Kram till er alla